'Kan du inte komma hem?'

Jag suckade och drog en hand genom håret.

'Mamma, jag orkar inte, jag klarar inte av hur mycket som helst'

'Men gumman, jag saknar dig, det är tomt här utan dig'

'Men red ut sakerna med pappa då, sen kan jag komma hem'

'Det är inte mitt fel att han inte kan diskutera'

'Mamma, skyll inte detta på pappa, det är lika mycket ditt fel, vad det än är ni bråkar om, lös det, annars kommer jag inte hem'

Jag suckade, och la på.

Jag hatade att bråka med mina föräldrar, men jag hatade när de bråkade mer.

Det var en riktigt tråkig onsdagseftermiddag.

Det regnade och var inte speciellt varmt.

Jag och Rickard hade inte gjort någonting, vi hade bara suttit och kollat på film.

Sen var han tvungen att åka till jobbet och bara fixa en grej med några papper och skulle vara borta i någon timme.

När han kom tillbaka skulle vi åka och äta pizza.

Jag valde att gå och klä på mig lite bättre kläder än mina sovshorts och min sovtröja, så jag gick in i mitt rum och letade i min väska.

Jag valde ett par lite mörkare jeans, en hoodie och ett par svarta converse.

'Så, hur mår du nu då?' frågade Rickard och jag tog en tugga på min pizza.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

Jag mådde jätte bra, men sen ringde mamma och påminde mig om allt jobbigt som pågår hemma, och nu var jag inte riktigt säker längre.

Jag svalde, nickade och gjorde till ett leende.

'Bra, allt är bara bra' sa jag och Rickard nickade. 

Han ställde inga mer frågor om det, vilket jag var oändligt tacksam över, jag orkade inte tänka på det just nu. 

Hur länge skulle jag behöva stanna här? 

Nästa morgon vaknade jag av att Rickard grälade med någon, jag vet inte vem, jag hörde bara hans röst. Antagligen pratade han i telefon.

Jag hörde inte vad han sa, så jag smög sakta upp och öppnade dörren tyst, bara så att jag precis kunde kolla ut och höra vad han sa.

'Jag tänker inte berätta det för henne, det är erat fel, erat val'

Jag spärrade upp ögonen så fort jag hörde de orden.

Vad pratade han om?

Berätta vad?

'Jag tänker inte, jag vill inte se henne så sårad. Vadå ta det bra? hon älskar er, känner ni inte henne tillräckligt bra för att veta hur hon kommer ta det?' 

Rickards röst hade börjat bli högre. 

Jag började bli riktigt orolig nu, vad var det han pratade om? 

'Nej, jag vet att det inte är ditt fel, jag vet, men.. nej, då tycker jag att han ska få säga det till henne, jag tycker han ska få se henne så sårad när han berättar sanningen, ja, jag vet. Hon sover, ja okej, jag ber henne ringa när hon vaknar. Jag älskar dig med' 

Jag stängde sakta dörren, vad var det de pratade om? 

Jag kunde ju vara säker på att det var mig de pratade om, men vad handlade det om?

Även fast jag inte visste precis allting kunde jag inte hålla inne tårarna som trängde upp i mina ögon.

Jag satt i min säng ett bra tag innan jag vågade gå ut.

Jag skulle bara låtsas som att jag inte hade hört någonting, som att jag inget visste.

Jag öppnade dörren sakta och gick tyst in i köket där Rickard satt.

Det gjorde ont att kolla på honom, han såg så sårad ut.

Han log mot mig, men jag skådade igenom det, det var så himla fejk.

'Godmorgon, jag har gjort frukost' sa han och jag nickade.

'Tack' svarade jag.

Även jag log, men inombords kunde jag inte låta bli att skrika.

'Hej' sa jag när mamma svarade.

'Hej gumman, hur mår du?' frågade hon, hennes röst var inte alls lika varm som förut.

Hennes röst brukade vara så melodisk, varm, snäll, den var så moderlig.

Nu lät den bara tonlös och sorgsen.

Vad var det som hade hänt?

Jag höll på att dö inombords för att jag inte visste vad det handlade om.

'Jag mår bra, hur mår du?'

'Julia, gumman, jag måste prata med dig' sa hon sakta.

Jag skrek inombords av rädsla, jag visste att detta inte var något bra som jag skulle få höra.

'Din pappa, han.. vi... Vi ska skiljas' sa hon sakta, och utan att jag märkt det hade tårar börjat rinna ner för mina kinder.

Det här gjorde så otroligt mycket ondare än vad jag först trodde att det skulle göra.

'Oh, okej.. men.. aha..' sa jag sakta.

'Rickard har lovat att köra hit dig' sa hon och jag bara satt tyst med öppen mun och tårar rinnande ner för mina kinder. 

'Julia, jag älskar dig' 

'Hej då' sa jag bara och la på.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.

Skilsmässor var en normal sak, nästan alla barn har skillda föräldrar nu för tiden, men, att det gjorde så ont.

Tre timmar senare var jag hemma.

Klockan var ungefär sex och jag hade inte ätit sen frukosten. 

När jag kom in tog jag av mig skorna och gick in i köket där mamma och pappa satt tysta.

Jag satte mig ner på en stol och kollade in i mammas ögon.

De såg helt förkrossade ut.

'Varför?' var det enda jag sa.

Min blick vandrade varsamt mellan mamma och pappa.

'Ibland kan man inte leva tillsammans helt enkelt' var mammas svar.

Jag andades in djupt och blinkade flera gånger för att iallafall försöka hålla tårarna inne.

Tillslut bara skakade jag på huvudet och gick ut i hallen.

Jag tog på mig skorna och gick ut.

Inga ord blev sagda, jag bara gick.

Jag orkade inte med dem mer, jag orkade ingenting.

Med rasande steg gick jag ifrån vårat hus och bort mot en skog som låg en bit bort.

Långt inne i skogen, på andra sidan, låg det en sjö.

Jag brukade sitta där ibland när jag var ledsen eller behövde tänka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tog laptopen, och när jag gick in på mitt rum var jag noga med att se till att ingen var i mitt rum och att dörren var stängd riktigt. Jag satte mig på sängen, startade datan och gick in på min skype. Till min lycka var Aubrey inne. Jag r...

Jag och Chaz stannade vid en tom lekplats och satte oss på varsin gunga. Jag tog tunga andetag och försökte slappna av. När Chaz frågade hur jag mådde brast allting. Tårarna började forsa ner för mina kinder och Chaz nästan flög fram till mig. ...

'What if they don't like me?' klagade jag och stannade. Klumpen i min hals växte och det kändes som alla mina organ i magen drog ihop sig till en knut. Jag svalde hårt flera gånger. 'They'll love you, I promise!' svarade Chaz och jag stannade. ...

Söndag, 21.30 Okej, jag borde ha packat innan, men jag var för upptagen med annat. Jag skyndade fram och tillbaka i mitt rum. Slängde kläder hit och dit, plockade fram hörlurar, plockade fram skor, slängde dem hit och dit. När jag packat halv...

'Hej, du måste vara Julia' sa kvinnan som jag antog var Jakobs mamma. Jag nickade och vi log mot varandra. 'Jag heter Linda, jag är Jakobs mamma' sa hon sen och log ännu bredare. 'Jakob har sagt mycket bra om dig' 'Mamma, det räcker' sa Ja...