Jag kollade mina kläder ännu en gång i spegeln och övervägde om jag skulle stanna till mina svarta shorts, min gråa tröja där det stod "Faith" på med rosa text och mina mörkblå converse.

Tillsut fick det bli så och jag tog min väska, höngde den över axeln och gick ner för trappan.

Jag drog mitt långa hår över till andra sidan, och gick sen in i köket.

Jag tog ett äpple och gav sen Jakob en puss.

'Ska du redan gå?' frågade han och jag nickade.

'Börjar nio' svarade jag och han sneglade på klockan som stod på 8.37

Han nickade och log mot mig en sista gång innan jag sen försvann ut från köket och ut från huset.

Johan jobbade extra och åkte hemmifrån klockan fem på morgonen, och kom inte hem förrän vid sex-sju på kvällen.

Skulle jag vara helt ärlig hade jag inte en aning om vad han jobbade med, eller vart han jobbade.

Jag hade inte varit intresserad av att fråga, det hade inte ens kommit på tal hemma.

Jag gick lugnt, med raska steg, mot skolan.

Vädret var härligt och det kunde nästan inte bli bättre.

När jag kom fram till skolan såg jag inte till Aubrey någonstans, och inte heller Alexander.

Jag gick fram till mitt skåp och la in mina grejer, innan jag sen tog ut mina matte grejer och gick sen till ett bord i vårat uppehållsrum.

När jag och Aubrey kom in i matsalen såg jag Alexnader sitta bredvid några killar i min klass, och idag kollade han faktiskt på mig.

Han log inte, han hade nästan en tom blick i sina ögon, och med en gest med handen menade han att vi skulle komma dit och sitta där.

Jag tog mat och bestik och gick sen tillsammans med Aubrey fram till bordet där Alexander och tre andra killar i våran klass satt.

Jag satte mig ner mitt emot Alexander och bredvid en kille som heter Lukas.

Lukas, Viktor och Jonas, som de andra heter, var helt normala killar. Inga som alla tjejer vill ha, men ändå inte utanför eller ogillade.

De var precis som några i mängden.

'Hej' sa jag och log mot Alexnader som log ett snett och halvhjärtat leende tillbaka.

Jag kollade ner i min mat, precis då som min mobil ringde.

Jag suckade och tog upp den för att svara.

'Hallå?'

'Hej baby, vad gör du?' frågade Jakob och jag suckade.

'Har inte du lektion?'

'Nej, vi fick sluta tidigare, och jag visste att du hade lunch nu'

'Ja, jag har lunch, kan jag ringa dig när jag har ätit färdigt?' frågade jag och väntade på ett svar.

Antagligen funderade Jakob på om jag var irriterad eller inte.

'Visst, okej, vi hörs sen'

'Ja, puss, hej då' sa jag och la sen på och kollade upp på Alexander som granskade varenda rörelse jag gjorde.

'Jakob eller?' sa han... kanske lite irriterat, surt?

'Mm' sa jag och han kollade ner i sin mat.

Vad var det med honom? 

Jag fattade ingenting, vad var det han ville? 

Det blev en stel tystnad, ganska pinsam om du frågar mig, och jag ångrade för ett tag att jag gick och satte mig bredvid honom. 

'Vill du göra något efter skolan?' frågade jag och kollade upp på Alexanders, vars ansikte lyste upp som en sol. 

'Ja, vad kul' sa han, kanske aningen förvånat. 

'Du kan hänga med mig hem efter skolan om du vill?' frågade jag och han nickade, innan han sen skakade på huvudet. 

'Jag kan inte direkt, jag ska säga hej då till mina föräldrar och min yngsta lillebror, de ska flyga till Spanien, men jag kan komma till dig efter det' sa han och jag nickade. 

'Jag har inga föräldrar hemma, Markus typ bor hemma hos en kille i hans klass och Johan jobbar till sju' sa jag och han nickade. 

Jag tog min väska och hängde den över axeln för att sen gå ut från skolan. 

Jag brukade alltid ha följe med Aubrey, men idag skulle hon till tandläkaren för att ta ut sin tandställning, själv skulle jag ha kvar min i något år till. 

När jag var hemma gick jag upp till mitt rum och la min väska innan jag sen gick ner till köket.

Jag ryckte till lite när min mobil började ringa.

'Hallå' svarade jag.

'Hej, vad gör du?' sa Jakob på andra sidan och jag log lite.

'Inte så mycket, väntar på att Alex ska komma över' sa jag och jag kunde riktigt känna hur Jakob spännde sig.

'Varför ska du vara med honom?' sa han med en nästan iskall röst.

'För att jag vill umgås med honom' sa jag förvånat.

'Julia, jag vill inte att du ska vara med honom'

Jakobs mening fick mig nästan att sätta i halsen, var han verkligen seriös? 

'Men för helvete Jakob, nu får du ge dig. Alexander är min vän, och han är din med, du kan inte tvinga mig att sluta träffa mina vänner' sa jag irriterat och lutade mig mot diskbänken.

'Julia, Alexander är inte bra..'

'Jakob, vad håller du på med? han är en av mina bästavänner, jag tänker inte sluta träffa honom, jag tänker inte låta din svartsjuka bestämma över mitt liv, jag älskar dig Jakob, han kommer inte ta mig ifrån dig, bara sluta larva dig' sa jag surt och jag hörde Jakob sucka.

'Okej, men ta det lungt, älskar dig' sa han och jag la på med en hög suck.

Varför skulle Jakob hålla på så, skulle allting förstöras när det bara gått två dagar?

Jag älskade verkligen Jakob, det skulle inte ändras, iallafall inte då.

Mina tankar avbröts av knackningar på dörren.

Jag antog att det måste bara Alexander och jag skyndade mig för att öppna.

'Hej' sa Alexnader när han kom in och jag log.

'Vi har ingenting att äta hemma, ska vi gå till en pizzeria eller något?' frågade jag och Alexander nickade.

'Visst'

Jag tog min mobil, min plånbok och mina nycklar och jag och Alexander gick.

Efter många om och men satt jag och Alexander inne på Mc Donalds.

Vi hade riktigt roligt och pratade om allt möjligt.

Jag vet inte riktigt vad det var med Alexander som gjorde honom så speciell, men det var någonting med honom som fick mig att känna mig alldeles varm inombords.

Det kändes som att han varit en del av mitt liv ända sen jag föddes, känslan gick inte ens att beskriva med ord.

Det var något med Alexanders lugna, varma och mörka stämma som fick mig att bli helt varm i kroppen.

Sättet han pratade med mig och sättet han log mot mig fick mig att känna mig lugn, jag kände att jag verkligen kunde vara mig själv.

Alexander och Jakob var raka motsatserna.

Alexander var lugn och blyg, och valde hellre att sitta hemma och kolla på film en lördagskväll än att gå ut och festa, men kunde även, när han kände att han hade lust, vara galen och rolig och lätta på stämningen.

Jakob däremot, var inte alls sådan, han var en galen människa som alltid hade roligt och han hade inte några som helst problem med att prata med någon han inte kände. Han skulle mycket hellre välja att gå på fest en lördagkväll, men även han kunde, när han var med någon han tyckte om eller när han kände för det, bara vara och ta det lugnt, mysa och kolla på en film.

Alexander och Jakob var så olika, men ändå så lika på samma gång, det var nästan lite skrämmande faktiskt.

Mina tankar vandrade över till Alexander som satt och kollade ner i sin mat medans han åt.

Han log sådär gulligt, som han alltid gör.

Han log verkligen alltid, förutom om han var ledsen eller arg såklart, men jag menar, han hade inget neutralt ansiktsuttryck, inget speciellt uttryck när han inte gjorde någonting, han hade alltid det där leendet, bara ett litet, men som ändå lös upp hela honom och fick alla i hans närhet att känna sig varma och glada.

Hela Alexanders personlighet fick en att känna sig glad och man ville bara krama honom.

Mina tankar fortsatte vandra och min blick fastnade i Alexanders ögon, som verkade kollat på mig en stund.

Han gav mig ett flin som sa att han såg att jag hade stirrat på honom ett bra tag, och jag kollade rodnandes ner i min mat.

Vi åt resten utav våran mat i tystnad.

På väg hem pratade vi om roliga saker och jag kände mig varm inombords.

Jag älskade Jakob, det var inte det, men runt Jakob kunde man inte vara sig själv, det kändes som att man var tvungen att göra sig till, på något sätt.

Hans personlighet att vara den populära, att vara den som festade och vara den coola som alla ville ha fick en att känna sig tillgjord, som att man inte kunde vara sig själv.

Jag undrade om Jakob kanske också kände så, att han också gjorde sig till hela tiden för att kunna vara den som han ville vara, att det kanske var därför man gjorde sig till i hans närhet.

När man var med Alexander kunde man bara pusta ut, ta bort all tillgjordhet och bara vara.

Vara sig själv, vara den man var.

Jakob var så rolig, man hade verkligen aldrig tråkigt med honom, men jag hatade verkligen att han var så himla svartsjuk.

Vi har bara varit ihop i två dagar, det är ingenting, jag vet inte ens om jag ska göra vårat förhållande officiellt än.

Jag menar inte göra det officiellt för omvärlden eller omgiviningen runt omkring, men officiellt för mig själv.

Två dagar är ingenting, det är bara en början, det var en början på något jag hoppades skulle bli bra.

Jag försökte verkligen intala mig själv att det var så, att det skulle bli bra.

Och jag trodde på det också, av hela mitt hjärta.